Allt började natten den 16 vid 01.30 på natten då vaknar jag av mensvärk som gör så ont. Den håller i sig och jag får sammandragningar. Adrenalinet kickar igång på två sek och jag kan inte sova nu mer. Ringer fl o kollar läget med dem om det finns plats o berättar hur det ligger till, har även fått rosa vatten/flytning i trosan och vill kolla så det är OK. När jag ringer till dem är kl 03. Jag lägger mig i sängen om vartannat, somnar till mellan mensvärken som kommer var tionde min. Här ligger jag o ler för mig själv o tänker att jag kommer ha henne i min famn på förmiddagen.

 

Niclas väckarklocka ringer och jag säger till honom att han behöver inte åka, jag rätt säker på att det är igång..

Farmor rings o förbereds och Matheo lämnas tidigt på dagis.

Vi packar in i bilen och allt börjar bli klart.

 

MEEEN vid 8 tiden avtar allt, inte en enda sammadragning kommer ens.

Åhh jag gör allt jag kan för o få igång det, städar tvättar, tvättar bilen, vi går på promenad, spelar boule, är ute hela dagen.

Ja ärligt har vi en riktigt mysig dag, bara jag och Niclas :) Väldigt lyxigt.

 

Men besvikelsen är stor, hon kommer inte. Vid 19 går jag in o sätter mig i duschen, duschar varmt, sitter på golvet o surar.
Matheo går o lägger sig

20.00 säger jag till Niclas att han kan ju säga till jobb att han kommer tillbaka imorgon, vilket han gör dock enbart till sin chef

FÖR att en halvtimme senare skriva ett nytt meddelande att han ska ignorera det förra :D

 

20.30 börjar jag få tillbaka mensvärken, överlycklig blir jag.

Slår mig dock att jag inte sovit på hela natten innan och bara tagit en liten middagslur på 1,5 tim under dagen.

 

21.00 går jag o lägger mig för att försöka vila.

21.15 har det eskalerat så snabbt att jag går upp igen till Nic o säger, du får ringa din mamma nu.

Tiden innan svärmor lyckas komma hit (vilket tagit max en halvtimme om ens det från att vi ringt) kändes som en evighet.

Smärtan ökade så himla snabbt nu att jag började bli orolig om vi ens skulle hinna in.

 

Ystad bb är uppringda igen och vi meddelar att nu kommer vi.

 

22.30 har vi tagit oss till Svedala, tror ni inte bommarna är nedfällda, de fälls mitt framför näsan på oss, halledar, lite panik känsla där men som tur va så gick det snabbt och där satt vi o skrattade åt hur otroligt att detta hände just nu.

 

 

22.45
parkerar vi och jag känner när vi går på parkeringen hur vattnet smått rinner till, vi har parkerat på samma plats som förra gången o nu släpper vattnet precis där igen, ganska häftigt faktiskt.

Entren är låst och vi får gå runt hela, vilket bara kändes bra, jag kände mig lugn att vi nu va framme och jag kände att vi inte kommit så långt att det va någon stress.

 

23.15 blir vi inskrivna, vi möts i dörren av Karen, hon blir vår barnmorska ♥

 

23.55 kopplas ctg bort, jag har oregelbundna värkar, Karen vill försiktigt göra en undersökning men eftersom man inte vet säkert om vattnet gått så bara lite, men när hon tar bort ctg så släpper det, vatten kan man ju säga med all säkerhet ;)

 

Undersökning visar 5 cm öppen och hon ligger högt upp.

 

Jag tänker bara nu jävlar anamma, ont som fan men bättre o göra allt jag kan för att det ska vara effektivt så jag slipper ha ont längre ;) Jag reser mig upp vaggar så gott jag kan, sitter på pilates bollen en stund. Lillan trycker hårt på min svanskota och det är där min smärta sitter, jag har svårt o rätta upp kroppen pga av det vilket gör att i stående så gör värkarna så ont o bemöta då jag står som en jädra ostbåge o vaggar.

 

In kommer en sköterska och presenterar sig, Maria ♥, jag klarar inte stå längre hon föreslår att jag ska luta mig mot sängens rygg så den hissas upp. Hon andas med mig, hon stryker min rygg.

Niclas är så med denna gången, på ett helt annat sätt. Han vet liksom, vet mer hur jag funkar, ser vad jag behöver.

Nu gör det så ont att jag tappar fattningen, jag känner illamåendet, fan tänker jag nu är det nära o huvudet ska ut, aahh VILL INTE säger jag. Ångest känner jag just här. Hur fan kan man glömma hur ont detta gör? Helt galet, i skrivande stund kan jga inte ens beskriva, det är redan borta från minnet.

Jag hänger där o tänker, åh jaaa just det lustgas kanske vi ska prova, men tänker det bara och sen inser jag att det troligen ändå inte är lönt.

 

Bm kommer in o säger att hon tänkte göra en ny undersökning, jag svarar med, jag tror hon kommer nu för jag vill krysta.

01.30 är klockan och jag vänder mig om, Karen redo att undersöka mig avslutar det direkt då hon i min krystvärk ser huvudet. De blev båda chockade av o se, men nu kör vi :)

 

Får fantastiska varma handdukar och tillsammans tar vi det lugnt, jag krystar bara en gång under värken sen måste jag hålla tillbaka för att det inte ska gå för snabbt. Det bränner något kopiöst.

Stramar i låren på mig.

Jag låter bli att ens försöka fånga henne, för jag tappar kontrollen när jag ska försöka ens tänka på annat. Allt bara slår mig mig, jag vill vika mig resa mig, sluta, sen kommer tanken, bara köööööör så är det över.

 

01.43 föds vår älskade  dotter, hon kommer ut hela hon på en gång precis som sin bror.

Hon är något medtagen över hur snabbt det gått och behöver masseras för o få ut skriket.

 

Känslan att få upp detta lilla liv på mitt bröst va så annorlunda, herreguh nu är hon här, jag är mentalt mycket mer här. Kärleken kommer snabbt

Jag och Niclas bara fånler

 

 

Jag behöver sys även denna gång, min panik inombords är enorm, jag skakar, jag vill inte, jag gråter, jag hatar det. Men dem är så snälla mot mig, låter mig pausa, bedövar mig ordentligt, trotts att det faktiskt bara blev ett stygn. Ja jag klarade mig bra denna gången, vilket jag tackar BM för.

Det har varit min största ångest, helt otroligt jag vet, men så är det.

 

Vår dotter är makalöst grym, jag ser hur hon börjar leta efter bröstet och lägger henne tillrätta, PANG så sätter hon den. Inget pickande här inte ;) Hon har så hårt sug att jag tom fått blodblåsor, men de har lagt sig nu tack gode.