Förlossningsberättelse

4.48 - Jag vaknar känner hur det rinner till, tänker hmm aja det är väl bara en flytning eller nått, men det fortsätter rinna o jag blir misstänksam så jag går iväg för o gå på toa. Precis som jag misstänkte så var det ganska blöt o en liten pöl hamnade på toalettgolvet.

OJ va?! e d sant kan det stämma att mitt vatten just gått? Vad betyder detta, asså shit ska jag föda nu eller? Hmm jag känner inget, jag mår som vanligt. Ingen smärta. Jag är förvirrad. Men något säger mig, nu händer det. Jag skiner upp o får värsta leendet på läpparna.
Jag har ännu inte hunnit läsa ut boken, att föda utan rädlsa, tänker jag vilar o läser lite, precis så som man hört man ska göra, VILA ;) Springer några oroliga varv i lgh, går på toa 100 gånger. Kan ju inte säga jag va helt säker på vatten avgång då det bara sipprade lite, inget splash.

Jag lägger mig o börjar läsa.

 

5.15 ringer Nics väckarklocka. Jag börjar le för mig själv, vill lite hålla det hemligt, men när han ser jag ligger klar vaken o inte kan hålla mitt leende borta så fattar han något inte stämmer.

Han vaknar till på 2 sek o tittar på mig o undrar vad jag håller på med. Han säger helt spontant, vaddå har vattnet gått eller? Haha blir chokad av mitt svar som blir att jag skiner upp o svarar, jag tror det.

Ingen av oss vet egentligen vad vi ska säga eller göra. Men då jag inget känner så bestämms det att Niclas åker till jobb o jag håller honom uppdaterad.

 

5.37 Innan han drar ringer vi dock till förlossningen. Wow vilket mäktigt samtal.

Hej mitt namn är Johanna, jag tror vattnet har gått. ;) pirrigt värre.

Pratar med samma tjej som visade oss runt när vi hälsade på Ystad BB. Då jag inget känner o vattnet är klart så bestämms det att jag ska in på kontroll till förlossningen kl 13.00.

Jaha då ska man inte på förlossningen, jag kan säga allt känns så overkligt o jag fattar inget alls. Det slår mig att jag kommer ha honom inom något dygn med all säkerhet. Oavsett om det startar av sig själv eller inte så har vattnet gått o då ska han ut.

Niclas drar mot jobb, glömmer hundra saker o pussar mig flera gånger. - Jag älskar dig o sen går han.

Jaha jag är ensam, omöjligt jag kan somna igen, vi är ju inte klara.

BB väskan behöver kompleteras, den som vi packat kvällen innan är ju nästan klar, förutom allt det som låg i tvätten o necessärerna. Så jag börjar tvätta, två maskiner som torktumlas. Jag bäddar rent i sängen. Jag tar en lång dusch. Packar väskan o bockar av så allt är med.

 

7.50 är jag klar med detta, har nog aldrig varit så effektiv en morgon som denna. Jag måste helt enkelt vila. Läsa funkade inte då jag bara tappade orden o visste inte vad jag läste. Jag sätter på en film. Rapunzell blir mitt val, den är mysig o inget bättre än o slö titta på tecknat.

 

8.30 har jag börjat få mensvärk, wow något händer. Detta är galet. Tycker det tar tid men börjar inse vi har nog honom i vår famn iallafall den 5 Juni, jag tänkte vi kommer nog föda inatt.

 

11.00 kan jag börja klocka värkarna. Oregelbundna men tydliga början o slut. Värk timern visar att de är 30-40 sekunder långa och ungerfär 6-7 min mellan varje.

 

12.00 hämtar Jonna mig. Vi tänkte ju att det var så lugnt o skulle antagligen bli hemskickade så inte lönt Nic kom hem för o sen behöva åkt tillbaka igen. Jonna va ju bara så glad för att få följa med och det kändes faktiskt riktigt skönt. Man kunde mer hålla tankarna om vad som egentligen pågår lite avstängt.

På vägen in börjar det göra mer ont, jag måste börja koncentrera mig lite o tänka på andningen.

 

13.20 kopplas vi till CTG, allt ser bra ut med lilleman, hjärtats slag är verkligen sövande. Mina värkar är oregelbundna, riktigt häftigt o titta på maskinen o se när de är på väg, o hur man känner förändringen i kroppen. Jag kunde precis på sekunden innan känna nu händer det o vips så stiger CTGn

Här ligger jag en timme, vi blir rastlösa, undrar vad som händer haha om det är på gång, ska vi hem? ska jag ringa Niclas? Ja man har ju ingen anning. Jonna underhåller o läser massor med nyttig info i alla broshyrer hon kan hitta.

De tar en koll på fostervattnet, tar min temp o läser min journal. Allt ser bra ut. Vi skickas ut för en eftermiddag i Ystad :)

 

 

15.00 ungefär så påbörjar vi vår promenad. Vi är hungriga så vi drar till en restaurang o äter köttbullar. haha kändes helt absurt o sitta o äta. Värkarna är nu så att jag måste blunda o verkligen andas lugnt, gå in i mig själv o stänga ute allt annat. Jag känner hur folk tittar o tycker det är så overkligt allting... haha här sitter vi o äter ute o bara e precis som "vanligt"

 

 

 

En promenad ut till havet, härliga friska luft.

 

 

Vi drar till ica för o handla lite gott till mig o Niclas. Jag fyller korgen med allt möjligt, drickor kakor godis frukt snus tuggummi halstabletter.

Kakorna jag handlade var Ballerina, bara någon dag innan sändes Solsidan o hur hon var beroende av sina bellerina. Detta vet även killen framför oss, som skrattar åt mina ballerina o frågar om alla vi gravida äter sånna ;)

 

Vi kör tillbaka till förlossningen för o parkera bilen och invänta Niclas. Jonna skrattar åt mig när jag inte längre kan prata, jag kan sluta mitt i en mening, jag svarar inte på en fråga m.m för att bara en stund senare komma tillbaka som om ingenting.

Men det är verkligen så det känns, du får ont, jätte ont, man stänger av allt o tänker bara på o andas lugnt, bli inte rädd o snart är den över. Sen när den släppt så är det verkligen över.

Vi tar en tur i parken som ligger precis brevid. Jag säger till Jonna, o fina blommor du måste ta de sista gravid bilderna ;) haha klart man måste..

 

 

 

17.00 Niclas har kommit o möter upp oss o tar sakerna över till vår bil. Vi vinkar av Jonna. Vi sätter oss i bilen o pratar. nu händer det Älskling, vår son kommer nu. Vi skrattar o pussas o ja är bara så lyckliga. Vi sitter i bilen o klockar värkarna, som nu ändrar sin väg. De börjar bli regelbundna, de kommer ofta o håller längre.

17.25 o jag tycker jag har suttit länge känner jag borde resa mig då min order är att gå ;) Men när man reser sig blir värkarna kraftigare o tättare så man fasar lite för det. Efter nästa värk reser jag mig, i princip direkt efter jag rest mig kommer nästa värk. Mycket effektivt att gå o röra på sig.

Pang, det smäller till, jag tycker mig höra ett knäpp o det forsar vatten ur mig. spärrar upp ögonen på Niclas o säger Duuu nu hände nått vi går upp nu jag vill inte vara här nere, jag vill upp o kolla läget.

Vet inte varför, men grejjerna lämnas kvar i bilen. Fortfarande tänker man det är en bra bit kvar. Jag tycker mig tänka att det borde vara värre, det borde gör mer ont, jag e nog kanske 3-4 cm öppen skulle jag gissa. Så går jag o tänker.

 

Vi kommer in på rum ett, fortfarande är BM osäker på vad vi ska göra. Hon vet inte om jag bör skrivas in ännu. Jag tror inte man ser på mig hur ont jag har. Jag är väldigt fokoserad på min andning o att vara avslappand o följa med. (Föda utan rädsla hjälpte mig genom allt detta)

Jag säger de inte kan skicka hem mig, det går bara inte. Jag börjar bli redo för o bada o få prova lustgas m.m. Hon säger okej Johanna jag skriver in dig då. Men jag tycker ni kan gå ner till bilen tillsammans o hämta sakerna, det är bra att du rör på dig. Usch jag ville inte, gå den långa korridoren kändes tufft. Jag mådde dessutom så illa under värkarna. Men okej, om det är vad som är bra o vad som funkar då biter jag ihop o går, så e d bara. Jag måste bara gå på toa först. När jag ska tvätta händerna kommer värken, SHIT den är tuff, den är annorlunda jag bara måste krysta, jag kan inte låta bli. det bara pressar herreguh ANDAS... Känner hur jag förlorar kontrollen. BM som är inne på toa med mig för o kontrollera fostervattnet tittar överasskat på mig o frågar Johanna trycker det neråt? Jag svarar med den grövsta rösten jag nånsin hört komma från mig JAAAAA..
Hon tittar på Niclas o mimar åt honom, du går ingenstanns.

Klockan är nu ungerfär

18.35 (enligt skriven förlossnings journal)

Jag forsätter såt upp, men det är tufft, jag blir lite rädd för detta att jag inte kan kontrollera det, jag krystar o ingen har sagt åt mig att jag får göra det. Alla hjälper mig med andningen, jag pustar o frustar o shit. Vi måste kolla nu asså. Jag har ju fortfarande inte blivit undersökt så inget vet vi hur långt vi kommit.

Jag kryper upp i sängen o blir undersökt.

Men oj Johanna nu förstår jag varför du mådde illa, du är ju 10 cm öppen o redo att köra.

Vaaaa jag tittar på Niclas o ler, han tappar hakan ner till nästa våning.

 

18.45 säger min BM åt mig att nu behöver jag inte längre kämpa med o andas igenom detta, nu får jag lov att sätta igång o krysta med värkarna. Det var läskigt samtidigt inser jag ju att min son är bara en liten stund ifrån oss. Det är en skön känsla att få krysta. Jag är så varm så varm, Niclas står vid min sida o fläktar för kung o fosterland. Det börjar bli tufft även med krystningen, jag känner hur rädd jag börjar bli för smärtan. Mina tre sista krystvärkar började jag tappa det o jag börjar säga att jag vill inte, jag svär o jag kan inte fatta hur ont det gör. Men alla inne i rummet är så fruktansvärt duktiga på o få tillbaka mig o fortsätta kämpa när man bara vill ge upp.

Jag kommer plötsligt på mitt i allt, MEH jag har ju inte fått nån lustgas, inget alls. SHIT gör jag detta helt på egenhand, wow snacka om att ett mäktigt rus gick igenom mig o gav mig krafter.

BM säger nu är det ungerfär 2-3 krystvärkar kvar sen är han ute Johanna. Hon säger detta när jag är mitt inne i en värk. En värk= 3 krystningar, jag va inne på min tredjekrystning o plötsligt bara far han ut.

Ingen är beredd. Jag skulle ju fånga. Ingen fånga. Han skjuts ut o hamnar på sängen.

Kl 19.09

 

 

 

 

 

 

Vår son är född! Han läggs på mitt bröst, han skriker, han tittar, Niclas är den stoltaste jag någonsin sett. Han bara säger hur söt han är. Han är så fin så fin. Jag blir avis då jag inget ser, jag ser bara hans lurviga svarta hår som man kan skymma under mössan. Niclas klipper navelsträngen.

Jag kommer plötsligt på KAMERAN haha den e nere i bilen. Niclas får häva fram mobilen o klickar massor med den :)
Tänk vilken resa vi gjorde tillsammans. Niclas visade inget annat än att han fanns där för mig, aldrig har jag kännt at jag litar så fullt ut på en person som på Niclas. Att stå så naken framför den man älskar o ha sådan smärta o se vilket stöd han är för en, det kan jag säga stärker en relation något så fruktansvärt. Jag ser honom med nya ögon o mitt hjärta slår ännu hårdare för honom.

 

Update!

Nu börjar det jobbigaste med hela förlossningen tycker jag. Efterarbetet. Att inte få slappna av i njuta av sin bebis. Att inte få stänga ihop benen, det tar inte slut.

Jag hamnade lite i chock efter min förlossning. Jag kunde inte knyta direkt med bebisen, jag kunde inte alls koncentrera mig på honom. Han hamna på börstet o jag ser honom inte, ser bara en mössa o handdukar. Inte vågar jag röra honom heller, så att man skulle få en liten titt utan jag låg där helt förstenad. Man börjar trycka på min mage, dags o krysta igen, usch känns jobbigt man ska behöva göra en sista kryst, men ärlöigt var den jätte lätt, var nog bara tanken av att krysta igen som  var jobbig då man är så öm där nere.
Jag kan inte släppa tanken om hur nästan alla sagt att smärtan försvinner sekunden efter att bebis är ute, DET GÖR DEN FAN INTE. Jag blev så lessen över hur ont det gjorde när det hela skulle vara över, den brännande stickande känslan. När allt är klart är det dags för kontroll, jag behöver sys. Precis som jag sagt tidigare var jag inte rädd för o brista men jag var däremot rädd för o sys. Nu gråter jag som en bebis, jag vill inte. Detta var toppen på berget, jag ville inte mer jag orkade inte mer, jag grät o bönade om o få slippa. Såklart slipper jag inte, det är ju för min egen skull. Jag har fått 3 bristningar, ytliga och BM säger de inte är något större. Jag tycker hon håller på i en evighet, nu är jag tacksam för det, hon var noggrann. Men just då var det så hemskt så hemskt.

När hon var färdig kunde jag börja andas. Jag släppte på allt o äntligen kunde jag njuta o få glädjas över att få ha min son i min famn.

 

Jag ser även annorlunda på kvinnor, mammor. Herreguh vilken kraft, vilka fantastiska krafter vi har. Vilken kropp. Jag ser upp till alla som har fött barn. Jag är stolt över att nu själv ha gjort det. Tänk jag har fött barn, halledar.

 

Min förlossning var kanon, allt gick verkligen superbra, och jag måste nog säga det var lättare än jag trodde. Utan att detta ska låta helt fel, för ja det gör så in i helvetes ont. Men jag kände mig grymt stark.

 

Den bästa dagen i mitt liv! Dagen då vår son kom till världen

 

 

 

Eloge till dig Johanna för att du är så himla söt och delar med dig av din solskenshistoria så snabbt med tanke på hur sugen du måste vara på att umgås med lilla familjen! <3 Är så himla glad för er skull att det gick så bra och såå häftigt att ha en sådan förlossningsberättelse att berätta om, helt otroligt att få läsa om! Fällde så klart några tårar, det låter helt sanslöst ljuvligt! :D Jag längtar längtar längtar sååå!! Haha.. Men det gäller väl att ge sig till tåls! Tack för att du är så snäll och delar med dig av detta! :D Ha det jättefint med familjen nu! Kramar!! /J

Vad kul att du delar med dig :-) Bra jobbat du, 10 cm öppen.. jisses.. visst är det häftigt att kroppen bara börjar krysta av sig själv!

Jag undrar också vem som kommit på det här med att när det är över så gör det inte ont längre, vilket skitsnack ;-) Känns som hela underlivet ska brinna upp ju! Nu i efterhand tyckte jag nog att tiden efter, veckan efter förlossningen var jobbigare för det gjorde så ont att sitta, gå och resa sig och så.. det kom som en chock för mig!

Så söt han är.. han ser ut att vara en blandning av er båda, liknar inte den ena mer utan mitt emellan? Eller jag som ser fel? Kul att läsa din förlossningsberättele, bra jobbat :-D Hoppas ni får sova lite nu på dagen istället förrästen, Kram kram

Wow, tårarna sprutade när jag läste detta. Så fint du skriver och vad härligt att få läsa din fina berättelse. Grattis igen, du är grym!

Det bara rinner ner från kinderna ♥♥ Fast jag har hört förloppet innan. Det finns inga ord som kan beskriva såna här upplevelser. Nu finns den finaste Matheo i din famn. Vår lilla underbara gosse ser så framemot att träffas♥♥♥

Vilken förlossningsberättelse! Grymt jobbat, det är sjukt hur mkt en kvinnorkropp klarar av.
Jag är väldigt orolig att barnmorskorna inte kommer göra en kontroll fort så jag plötsligt är öppen. För det kan gå väldigt fort trots om man är första föderska.
Jag längtar så tills min förlossning sätter igång. De senaste dagarna har jag känt mig riktigt less på o va gravid. Känns som jag inte orkar en dag till. Men snart så :)

Härligt! Låter likt min förlossning med Idun. Helt plötsligt var det dags att krysta från 5-10 cm på mindre än en timme. Och nej, håller med. Inte fan slutar det göra ont för att bebisen har kommit ut. Nej, det svider, bränner, sticker och bultar... Huu minns det tydligt. Men ändå har jag gått igenom detta två gånger :)
Men visst är det häftigt när kroppen börjar krysta själv? Det bara går inte att stå emot, märklig känsla.
Grattis igen till er lille son.
Kram

Johanna vilken fin och fantastisk förlossningberättelse så ärlig du är helt amazing, jag skall ha med mig detta när det är dags tack för att du berättade stor kram till dig och din fina kille som sagt du är fantastisk kram smulan85/cissi

Ja, sömnen har vi hyffsad rutin på.. han käkar typ 23 eller 00 och sen 03 och sen 06.. men dagarna har vi ingen bra rutin på direkt. Jag blir aldrig klar till något och har inte lyckats passa en enda tid sen vi kom hem. Imorgon ska vi till BVC kl 10 så vi får se hur det går ;-)

Ja, minsann gjorde vi det! Tänka sig ;-) Haha..