Missfall
Tråkigt ämne, jobbigt ämne, sorgligt ämne. Men när jag och Niclas gick igenom våra missfall minns jag hur jobbigt jag tyckte det var att det var ett så cencurerat ämne trotts att det är så vanligt. För när man var mitt upp i det och andra sa till dig, det är vanligt, det var något fel på emryot m.m så tog man det så hårt på sin egen kropp att man hade gjort något fel.
Jag tänkte nu dela med mig lite om vår resa genom det hela.
Midsommarafton 22/6 2012 slutade jag ta mina p-piller. Jag slutade en vecka tidigare än vad kartan var, vi hade egentligen kommit överens om att jag skulle kkäka färdigt, men vad gjorde den veckan + det var ju lite roligt o sluta på själva midsommarafton. Min första tanke var att ja nu tar vi det som det kommer. Dagen efter hade jag redan beställt x antal ägglossningstest och min hjärna kunde inte tänka på annat.
9 Juli visar stickorna på ÄL. Jobbig väntan sen på BIM tror det är den längsta som en kvinna nånsin kan uppleva :P
9 Juli visar stickorna på ÄL. Jobbig väntan sen på BIM tror det är den längsta som en kvinna nånsin kan uppleva :P
efter en del tjuvkikande på testen så fick vi ett fint pluss på stickan 25 Juli.
Vilken lycka helt otroligt. Går inte ens o beskriva det fånleendet man får på sina läppar och hur svårt det är att hålla denna hemligheten, men ändå mysigt o hålla ;)
Vilken lycka helt otroligt. Går inte ens o beskriva det fånleendet man får på sina läppar och hur svårt det är att hålla denna hemligheten, men ändå mysigt o hålla ;)
Samma dag som vi gick till BM för info samtal så började jag blöda. Fick höra att detta var jätte vanligt, men redan då kände jag att nä något är fel. dagen efter 1 Augusti får vi ett missfall. Luften rinner ur mig, gnistan försvinner. Inom en timme har alla symtom försvunnit och jag känner mig tom och ensam. Jag är så lessen och bara gråter o gråter. Niclas är guld värd och verkligen min stöttepelare. Även han var lessen men jag tror jag glömde bort detta lite. Tror det är så annorlunda för oss tjejer som bara känner hur livet lämnar vår kropp.
Jag blödde mycket men inte så länge. Allt kändes verkligen hemskt och jag mådde dåligt hela tiden.
Jag bestämde mig ganska snabbt för att vi hoppar på detta igen, jag ville inte ta paus.
Äl kom snabbt och den 12 augusti hade jag äl enligt stickorna igen. Jag började känna symtom o tänka jodå jag är vbgravid igen. Men plusset kom aldrig, det segade sig. Alla test blev negativa, men jag kände något va där inne och man trodde man skulle bli koko. Mensen kom inte o plusset kom inte o något stämde inte.
Vi åkte på semester till Grekland, skönt o komma iväg samtidigt som jag helt ärligt inte kunde njuta av semestern.
På BIM+15 den 10 sep alltså en hel månad efter ägglossning så får vi ett starkt pluss på stickan, äntligen, jag var inte koko :P
På BIM+15 den 10 sep alltså en hel månad efter ägglossning så får vi ett starkt pluss på stickan, äntligen, jag var inte koko :P
Lyckan varade bara i en vecka, på en vecka har jag dock hunnit bli jättegravid.
Även denna gången började jag småblöda i ett par dagar. Denna gången va det värre, jag hade kommit längre in i graviditeten, denna gången gjorde det ont.
Även denna gången började jag småblöda i ett par dagar. Denna gången va det värre, jag hade kommit längre in i graviditeten, denna gången gjorde det ont.
Jag vaknade 2 på natten av att det gjorde ont i magen, det tryckte riktigt mot underlivet. Jag visste att ännu en gång var det ingen vanlig blödning jag stött på. Jag gick o la mig igen, men vred o vände på mig. Kan inte säga att det gjorde jätte ont, typ som mens värk men med ett tryck ner. vid 4 satte jag mig på toa igen o då hörde man ett klick i toavattnet. Där låg det lille embrot o hade nu lämnat oss. Jag grät i smyg, visste inte hur jag skulle berätta för Niclas. Jag gick in i sovrummet o grät och han höll om mig länge. Där låg vi o pratade med varandra om allt möjligt men framförallt ur vi kände.
(nu gråter jag, detta är verkligen känslosamt)
På morgonen sjukar jag mig från jobb, jag orkar inte.
Dock känns detta missfallet lättare och hantera på något sätt, som att jag var mer förberedd och inte längre lika naiv. Men det gjorde ont i mig, jag började känna att tänk om det är något med mig, vi blir ju gravid men jag kan inte behålla det. Jag grät inte lika mycket denna gången, jag var mer arg och kände det var orättvist att vi en gång till måste börja om. Börja om direkt igen visste jag att jag ville, folk fick säga vad dem ville, jag och Niclas ville fortsätta och det är det viktiga. Jag mådde bra av att när man äntligen slutat blöda, vilket känns som en evighet och rent ut sagt som ett blod bad, så tyckte jag det var skönt o få upp hoppet igen och börja med ägglossningstest.
Att kasta alla gamla gravtesten man hunnit ta för o kunna fata att det är sant, man är faktiskt gravid. Det gör så ont att kasta, men efteråt befriande och börja om och bara säga till sig själv att det var ju ingenting. Jag var egentligen inte gravid.
Vi får göra nytt försök, tredje gången gillt. Tredje försöket, tredje graviditeten? Nu jäklar. Här visste man även att skulle något skita sig så får man hjälpa, då börjar de kolla upp om något inte stämmer.
Nu hände dock något som var annorlunda. JAG känner min ägglossning helt själv, jag tar fortfarande äl stickorna, men jag hade nog inte behövt det.
3 oktober har vi ägglossning igen. Jag tycker mig känna hur jag får värk, känns som om jag känner hur ägg och spermier möts. Vi kollar på film, sagan om ringen. Jag kan inte koncentrera mig, jag tycker mig känna så mycket.
♥ 14 Oktober ♥ vaknar jag och bara känner äh jag tjuvkikar, Niclas är hemma det är söndag och msigt o göra det tillsammans. Detta är endast 10 dagar efterägglossningoch jag förväntar mig inget pluss. Aldrig har jag heller fått pluss före testdagen.
Vi får ett svagt litet pluss på vår sticka
Det är svagt men det är där = Jag är gravid :)
Jag står på toa o hoppar, och kallar in Niclas. Vi kramas och pussas och är lyckliga.
Dock med en viss återhållsammhet, speciellt märker jag det på Niclas. Han vågar inte längre glädjas på samma vis. Helt förståligt. Det enda vi nu ville passera var v.12 innan dess kunde vi inte riktigt fira.
Dock med en viss återhållsammhet, speciellt märker jag det på Niclas. Han vågar inte längre glädjas på samma vis. Helt förståligt. Det enda vi nu ville passera var v.12 innan dess kunde vi inte riktigt fira.
Jag kände dock snabbt att denna satt där den skulle. Detta är en frisk stark och helt perfekt liten som kommer växa och må bra. Jag bara kände detta på mig. Jag har helt ärligt inte en enda gång varit orolig för missfall denna gången.
Niclas frågade många gånger när vi passerat den veckan som räknas - Han släpper allt när vi passerade v.12 och även han kunde glädjas och känna lycka och faktiskt inse att vi ska bli familj.
Älskade Unge, där är fruktansvärt efterlängtad, och speciell. Du är vår ängel. Du ger oss så mycket glädje redan.
Vi längtar kopiöst mycket efter dig.
Jag älskar dig hårdare än vad jag trodde var möjligt.
Stort tack till mina fina vänner som fanns där för mig under det jobbigaste jag varit med om. Ni var/är verkligen guld värda och jag är så glad för att ha er vid min sida.
Att ta sig igenom detta går, det gör ont de svider många tårar och mycket som rycks ifrån en. Den lyckan man får på första omgången får man aldrig igen. Det känns sorgligt att ha förlorat det. Men man gör det. Man gör det igen o igen för man vet att mitt barn kommer när den är redo. Det var inte nu, men snart snart är det vår tur, då kommer vår lille trollunge som vi väntat på. Den liten som är menad för oss.
Det som jag minns gjorde ont, var faktiskt när folk frågade om man inte skulle börja skaffa barn snart. Vet att folk frågar med välmening, men shit vad det sved. Jag fick frågan dagen efter vårt första missfall. Det stack som en kniv i hjärtat på mig. Sen efter missfall nummer två frågade någon mig om jag var gravid eller försökte.
Sen dess försöker jag att alltid tänka en extra gång innan jag ställer en sådan fråga, man vet inte alls var personen befinner sig i livet och vad den går igenom.
När jag idag tänker tillbaka så tänker jag inte alls på detta. Allt detta är nästan som bortblåst. Jag har min fine son i magen, känns som om tiden gått snabbt och det hela var ju värt det. Lyckan är tillbaka, allt vänder och allt blir ljusare. Jag är nästan tacksam för att vi fick dessa hi9nder då jag känner mig mer ödmjuk till hela processen. Jag är tacksam för att vara gravid och för den fina gåvan som jag får bära på.
Min son - Mitt allt
Kommentarer
Belovely
Gud vad jobbigt det måste va att gå igenom missfall. Och speciellt flera stycken. Visste inte du hade det innan. Men samtidigt är det bra kroppen stöter ut embryot om det är nåt som är fel. Nu har vi iaf våra söner i magen som mår bra :)
Är det ditt första barn?
Svar:
Johanna
J
Väldigt vackert skrivet även om det säkerligen gör ont i hjärtat av att tänka på det! Är oerhört glad för er skull att den lilla efterlängtade nu äntligen kommer! Ljuvligt! :D Kram /J
Louise
<3!!!
Baxxen
Sitter och gråter, känner så igen mig i allt du skriver... Åh så äntligen har du en fin lite kille i din mage som växer sig stor och stark <3
Kramar från mig
Svar:
Johanna
Belovely
Okey, va osäker om det va ditt andra barn. Då måste verkligen din lilla son va extra efterlängtad när man måste gå igenom så mkt innan. Hoppas du bloggar efter graviditeten också då våra bebisar nästan kommer va jämngamla :)
Svar:
Johanna
Lillasyster / moster
Älskar dig storasyster!! <3
Svar:
Johanna
Trackback
