När Min son var 3 veckor var han aldelles för nära döden.

Tror inte jag förstod, jag ville inte förstå hur illa det var och hur farligt sjuk han var för sin unga ålder.

Jag hade ännu inte hunnit få några direkta känslor för honom, det var en helt ny person att lära känna och som vände upp o ner på mitt liv.
När vi blev inlagda kopplade jag bort alla känslor jag kunde, jag tillät inte mig själv att älska honom. Antagligen som förberedelse för det värsta.

Jag ville knappt hålla honom, helst ville jag att Niclas tog honom hela tiden. Andledningen att jag tog honom va faktiskt lite att jag tvinga mig själv. Jag visste han behövde mig, jag va tvungen att vara stark för detta lilla liv. Jag kände även att jag fick extremt dåligt samvete och att andra skulle tycka jag va dum i huvudet om jag inte tog honom. Jag kände den pressen under hela sjukhusvistelsen, som att alla hade ögonen på mig.

 

Mitt fokus blev att hålla koll på vad som gjorde och vad allt betydde, ifrågasätta, titta på monitorerna och vidarebefodra informationen jag fick av den. Jag tittade på Matheo och maskinen om vartannat för att sedan kunna ge en full redogörelse när de kom in springande på vårt rum.

 

Mitt värsta minne va när vi va inlagda på dag 3 lr 4 och Matheo blev bara sämre. på denna dagen slutade han andas så fort han somnade till, behövde inte ens somna djupt utan bara slumra till. Varje kvart fick vi trycka  på akut larmet för då slutade han andas.

 

Tillslut tog beslutet om att detta såklart var för mycket för oss alla att hantera. Så vi blev skickade till intesiv avdelningen för att någon skulle kunna ha uppsikt över M hela tiden.

Vägen till IVA va den värsta i hela mitt liv.

 

In kommer en extra insatt personal som egentligen skulle hjälpt oss o vaka under natten. Mycket stor kraftig och gammal kvinna kommer in, hon kan knappt gå. Niclas hade sett henne när han varit inom pressbyrån då komma med en rullator. Som tur är så slipper vi denna nattvak och blir som sagt skickade till en ordentlig övervakning.
Somsagt vi ska då gå igenom sjukhusets undregångar. Med oss har vi då denna kvinna som knappt kan gå, hon har anvar för maskinen som mäter puls hjärta och andning, jag tar M i vagnen, Nic tar alla våra saker och läkaren visar vägen.
När vi kommer till hissen säger N till mig han tycks höra att maskinen larmar, jag tittar ner på M som börjar bli helt vit, all färg rinner ur honom, han ser ut att börja bli kall. Jag skriker till o alla stannar, jag tittar på maskinen och visst larmar den, pulsen är nere på 45. Jag slänger mig ner o tar upp Matheo o skakar på honom. Han kommer tillbaka, läkaren ber oss att skynda in i hissen så vi kommer till plats o bättre maskiner kan kopplas upp samt alla redskap som kan hjälpa honom om det skulle behövas.
Vi kommer in på IVA, jag minns inte hur många men vi va hur många som helst inne på vårt nya rum. Det första en av läkarna säger till oss är att nu vill jag att ni inte tittar på maskinen igen, inte ens när den ger utslag, ni ska inte bry er om den, det är vårt jobb. Vi har totalt koll och kontroll. Ni ska nu fokusera på att vara Matheos mamma och pappa ♥ Ni ska även nu få möjlighet att vila. Vi tar hand om Matheo och allt kommer bli bra.
Jag sitter nu o storbölar, jag kan inte sluta. Jag gråter som aldrig förr.
De visar oss alla maskiner och vad de är till för, berättar om allt som är förberett och att om det eler det skulle hända så har de redskap för att kunna hantera det. De hade hur mycket som helst förberett enbart för Matheo och om något skulle gå fel. Det kändes tryggt.
Pilla hette hon som ksulle vara med oss första natten. Jag satt med Matheo i timmar i min famn, ända in på natten, jag ville inte han skulle ligga ensam, så sjuksköterskan erbjöd sig att ta min plats och höll honom resten av natten tills jag kom och tog honom igen, hon hade inte ens gått o kissat fast hon behövde.

Dessa två kvinnor kommer jag aldrig glömma ansiktet på. Det fanns alltid 2 st inne på rummet med Matheo, Alltid!
När vi väl kommit hit, gick det äntligen åt rätt håll och Matheo fick hjälp av Neontalen som hade extremt grymma knep på o få in honom på rätt spår igen o inte glömma bort att andas.

Idag är Matheo snart 4 mån, han har fortfarande problem med hosta och slem, han kämpar på, han vet inget annat. Han är min lille hjälte.

Han är min solstråle.

 

Jag kan inte fatta att vi kunde förlorat honom.
Jag hade aldrig aldrig aldrig klarat detta utan Niclas, han är min klippa.

 

Dessa känslor och minnen är något man förtränger men aldrig glömmer. Det ligger och pyser och ibalnd kommer det upp till ytan.

 

Som denna läkaren som är med på sjukhuset, hon som har hand om de förtiddigt födda bebisarna. När jag sett programmet har hennes röst gett mig rysningar. Men jag har inte haft en anning om varför. Förren förra veckan, när Niclas såg henne o sa det var ju en av läkarna som hade hand om Matheo. Då förstod jag, det är inte hon som ger mig kalla kårar, det är minnet av tiden där. Jag mindes inte henne, men hennes röst satt nånstanns inprentad i mitt huvud.

 

Här är vi på IVA och Matheo är på väg att bli bättre :)